Jag är en 22-årig tjej från Göteborg som har börjat med orientering i vuxen ålder. Jag tävlar för Almby IK (Örebro) men bor (för tillfället) i Uddevalla.
Jag började med orientering hösten 2011 (efter inspiration från min pojkvän) och har nyligen tagit steget från nybörjarbanor till medelsvåra. O-ringen 2012 sprang jag öppen 4 och har till Boden bestämt mig för att avancera till D21 motion, vilket kommer bli en riktig tuff utmaning.
Jag skulle själv säga att under min första orienteringssäsong slog jag på stort då jag bland annat var med på EOC - tour, O-ringen och 25-manna (en säsong som kommer bli svår för mig att slå).
Det är lite motvilligt som jag erkänner detta, jag är en tävlingsmänniska när det verkligen gäller, vilket jag inte tidigare trodde att jag var. Jag har själv trott och sagt,
" - jag är ingen tävlingsmänniska, det viktigaste är att delta", men efter min första tävling (i våras) började jag fundera på hur sant det var. Efter målgången i kön till utstämplingen fick jag frågan av min pojkvän "hur gick det?" varpå jag surt och argt svara "dåligt! prata inte med mig!". Jag gick iväg till min väska, hämtade min vattenflaska och gick ut i skogen. Där stod jag sedan i 20 min och sparkade på kottar och kastade vattenflaskan i marken för att avreagera mig, detta efter bommar på totalt ca 25 min. Dock kom jag inte sist i min klass.
Jag har i efterhand insett att jag kanske alltid har varit en tävlingsmänniska, men eftersom jag alltid tidigare har utövat lagsporter har inte jag på egen hand kunnat vara avgörande för resultatet. I orienteringen är det enbart min egen prestation som är avgörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar